det var en tisdag

krispig höstluft. rykande andedräkt. släpig senapssol. tunn jacka. kalla händer. flykt och beständighet.

Sofokles, en smakebit på Antigone

Idag, söndag, och dagen kommer spenderas med kompis och plugg. På svenskan i skolan jobbar vi med Antigone, ett grekiskt drama daterat till omkring 442 f. kr, och jag tänkte därför delta i Smakebit på søndag med ett utdrag ur denna bok:

”Saliga de, som går genom livet

utan att veta hur sorgen smakar!

Skakas av gudarnas hand ett hus, 

viker förbannelsen aldrig:

Den liknar de vågsvall, en trakisk 

stormvind rör upp i havet.” 

Framför mig väntar nu ett par veckors textarbete med Antigone, vilket ska bli spännande. Vi har precis påbörjat en stor litteraturkurs (ung. litteraturvetenskap på gymnasiet), så hela arbetssättet med djupare textanalyser och dylikt är ganska nytt. Men också väldigt kul! Återkommer med mer om Antigone i fler inlägg.

en liten glimt av stillhet i vardagen

Det är helg, lördag, och trots att klockan bara är åtta har mörkret redan intagit staden. Bakom mig i tid, ligger de första fem veckorna i skolan, veckor som varit fyllda av försök till att komma in i vardagen igen, att få rutin på saker och ting.

Framför mig en karvad ovisshet.

Och trots känslan av ett ”mitt-i-alltet”, av att dagarna börjat avlösa varandra på det sätt var dagar gör, har ett märkligt lugn lyckats infinna sig - för jag vill läsa igen. En småsak, kan tyckas, och för de allra flesta är det nog så. Men lyckan i att jag, på ett förunderligt vänster, har lyckats hitta en glimt av stillhet i vardagen stor nog för att känna längtan efter ord, är så betryggande. Har således plockat ner Wolf Hall av Hilary Mantel från hyllan. Boken har prisats något oerhört, och (som bekant eller obekant) dessutom blivit tv-serie. Jag råkar också tycka om historisk fiktion mycket, så det ska bli intressant att se vad boken har att bjuda på.

Har ni läst Wolf Hall eller sett tv-serien, och vad tycker ni? Hur förhåller ni er till historiska draman?

en tanke

en tanke, jag hade
om alltets förgänglighet
flykt,
och att ingen dag kommer igen

Barnboksdilemmat: bryr sig vuxna mest om sin egen barndom?

Klickade runt på Tovas blogg (Bokugglan) och hittade där ett inlägg kring barnboksdilemmat. Inlägget refererar tillbaka till Andreas Palmaers debattartikel ”Barnboksdilemmat. Vuxna bryr sig mest om sin egen barndom” (Dagens Nyheter, 2015-08-10). I sin artikel diskuterar Palmaer det högaktuella ämnet; barns minskade läsning, och drar paralleller till hur barnlitteraturen står still. Hur den generation som fått Pippi, Pettson & Findus, Mumintrollen och Alfons Åberg läst för sig som liten, idag vill ”tvinga på” också sina barn nämnda böcker.

Palmaer ställer sig i artikeln kritisk till vår syn på barn-och ungdomslitteratur idag, och menar på att det inte sker någon förnyelse, eller som han skriver:

”Vi är genuint engagerade i barns läsning, men drivorna med kulturartiklar i ämnet är märkligt vaga. Ofta är det långa betraktelser över ungas läslust eller ljuva minnen från barndomens besök på bibliotek, där författare eller böcker knappt nämns... Vi älskar läsning som koncept, men inte författarna – om vi inte läste dem som barn.” 

Och jag håller med, till viss del. Det är ett intressant perspektiv, och det tål att belysas. Varför minskar barns läsande? Varför minskar barns lust till att läsa? Och är vuxna bara navelskådare? Återkommer med en del 2. 

vägskäl

och jag står med handen på handtaget, hjärtat på fel sida om bröstet och hjärnan någon annanstans
jag står med fötterna inför ett
vägskäl
och någonstans där framme ligger en ännu oavgjord framtid
en sådan som ska skapas, nu.
och med handen på handtaget, hjärtat på fel sida om bröstet och hjärnan någon annanstans
tittar jag tillbaka
och försöker försöker försöker förstå,
om det är dags att låta gå,
möta jaget,
på andra sidan dörren.

namnlös

så vi fortsätter, fortsätter, fortsätter
och försöker
så m y c k e t
att räcka till
men det räcker inte till
att försöka,
så vi fortsätter, vi förblir