Recension av Four: en Divergent-samling

I veckan fick jag hem den här skönheten ⬇︎ - det vill säga: Four: en Divergent-samling - som recensionsexemplar av Modernista (stort tack!), och jag började läsa den direkt. Sedan jag avslutade Allegiant har det varit tomt på Divergent-fronten för min del, och jag har saknat att inte få dyka ner i Tris och Tobias värld! 

Four: en Divergent-samling består av fyra noveller + tre extra scener berättade ur Tobias perspektiv:

I Falangbytaren möter vi 16-åriga Tobias Eaton, som efter år i skymundan för sin far Marcus - den store ledaren av De Osjälviska - är redo att börja om på nytt. I önskan om en ny identitet och ett nytt namn, byter han falang till De Tappra - ett val som visar sig få oanade konsekvenser, och som avgör hans framtid för alltid. 

Under namnet Four gör han sig senare hemmastadd hos De Tappra, och i Novisen får vi följa hans tid som novis i den nya falangen. Redan tidigt i initieringen upptäcker Four att han kan lyckas hos De Tappra - men hans första månader där ska visa sig tuffare än han trott, och han måste kämpa för en plats i falang-hieriarkin.

Trots hårt motstånd lyckas Four ta sig ur initieringen som kursetta, och Sonen berättar om hans första månader som riktig medlem av De Tappra. Four tror sig nu vara utom fara, men han upptäcker snart att falangen bär på oanade hemligheter - hemligheter som kan komma att förstöra både hans, och hela falang-systemets framtid.

Två år efter att Four väljer att byta från De Osjälviska till De Tappra, gör Beatrice Prior samma val - och i Förrädaren möter vi Four under hans tid som Tris instruktör. Tillsammans med henne ska han komma att upptäcka sig själv, tillsammans med henne blir han Tobias igen. 

Jag har velat läsa Four: en Divergent-samling sedan jag först fick höra talas om att den skulle komma ut, och Veronica Roth har verkligen lyckats ännu en gång. De fyra novellerna återberättar Tobias val att byta falang och hans första år som medlem av De Tappra på ett fantastiskt sätt, och jag gillade alla novellerna otroligt mycket! Allra bäst tycker jag dock att Förrädaren var, eftersom man där får återuppleva de första ögonblicken när Tris och Tobias var tillsammans, om än genom den senares perspektiv. 

Ni vet när ord inte finns till för att beskriva hur man känner? Så känner jag just nu.
Jag skulle kunna prata om Divergent-serien i evigheter, trots det finns det inte mycket mer att säga än att serien och dess noveller är så fruktansvärt fantastiska, att jag älskar de, och att det är böcker alla människor borde läsa (även om jag gärna håller de för mig själv, hehe). Som Hazel säger i TFIOS; 

"Sometimes you read a book and it fills you with this weird evangelical zeal, and you become convinced that the shattered world will never be put back together unless and until all living humans read the book."

Ungefär så.